Början på allt
Har glömt mycket av hur det började med att spy men vet iaf att jag gick i 8:an och var 14 år.
Ända sen jag var liten har jag haft lätt för att spy. Ingen visste vad det berodde på hur mycket jag än var hos doktorn.
Det har alltid varit min rektion på det mesta. Om jag är stressad spyr jag , om jag är nervös spyr jag. Kan inte hjälpa det , det bara kommer.
När jag gick i 8:an gjorde jag ett arbete om ätstörningar och iom det läste jag en bok om en tjej som hade haft bulimi och hur smal hon blev genom att bland annat spy.
Det fick mig att tänka på när jag var liten och jag var jättesmal för att jag spydde så mycket och då fick jag för mig att börja spy så jag stoppade fingrarna i halsen och blandade det med att svälta mig och det fortsatte till gymnasiet.
Kunde sluta vissa perioder typ ett halvår och så.
Sommaren 2005 hade jag inte gjort det på några månader men jag va själv hemma i typ 2 veckor så jag började igen.
Efter några dagar sa mina kompisar till mig att dom hade fattat att jag hade börjat med det igen för mitt humör hade vänt helt och jag va förbannad och skällde på dom hela tiden. Hade inte ens märkt att jag gjorde det. Så jag sa till dom att jag skulle sluta men fortsatte ändå. När jag visste att vi skulle träffas hela dagen åt jag inget. Ville se om jag klarade att va utan mat hela dagen och det gick. Hur lätt som helst.
När det blev bestämt att jag skulle flytta till Uppsala i början av 2008 tänkte jag direkt att då kan jag spy när jag vill utan att nån stör eller frågar en massa frågor.
Flyttade dit i början av januari och tror jag började spy i april och fortsatte fram till den 20 augusti i år.
Ett tag i Uppsala var det en vana att jag åt sen spydde sen tog en cigg med en kopp te. När jag gjorde det kändes det inte det minsta konstigt men när jag berättar det låter det helt sjukt.
Jag åt pasta nästan varje dag för att jag visste att det var lättast att få upp. Tänkte inte på att jag tänkte så då utan det var en vana.
Spydde ungefär 6 dagar i veckan men bara efter att jag hade ätit "middag" vid klockan 24 men aldrig efter att jag hade ätit frukost.
Ibland när jag kände att jag inte orkade spy så sket jag i att äta för kunde inte somna om jag var mätt.
När jag jobbade denna och förra sommaren och jag visste att jag inte skulle kunna spy så åt jag inte på hela dan. Det var en underbar känsla att lägga sig och va vrålhungrig. Men snackade alltid i telefon när jag la mig så tänkte inte så mycket på det.
Som jag skrev i förra inlägget så har jag aldrig mått dåligt psykiskt av det så jag tex har gråtit eller känt mig värdelös och så utan jag bara spydde och sen var det över. Det tog 10 minuter högst.
Men vissa gånger i början kunde jag bli väldigt trött och yr så jag va tvungen att lägga mig men sen vande man sig.
Men nu får det va slut på det. Det är så fruktansvärt egoistiskt för ingen annan har bett om lidandet jag kommer ge folk om nåt händer mig på grund av det. Det var inte dom som tvingade mig att trycka ner tandborsten i halsen utan jag har valt det själv. Inte många vet om det men nu när det är slut så behöver jag inte belasta nån med det. För nu är det över iaf.
Tack för alla kommentarer , ni är värda guld <3
Kärlek&Respekt
Ända sen jag var liten har jag haft lätt för att spy. Ingen visste vad det berodde på hur mycket jag än var hos doktorn.
Det har alltid varit min rektion på det mesta. Om jag är stressad spyr jag , om jag är nervös spyr jag. Kan inte hjälpa det , det bara kommer.
När jag gick i 8:an gjorde jag ett arbete om ätstörningar och iom det läste jag en bok om en tjej som hade haft bulimi och hur smal hon blev genom att bland annat spy.
Det fick mig att tänka på när jag var liten och jag var jättesmal för att jag spydde så mycket och då fick jag för mig att börja spy så jag stoppade fingrarna i halsen och blandade det med att svälta mig och det fortsatte till gymnasiet.
Kunde sluta vissa perioder typ ett halvår och så.
Sommaren 2005 hade jag inte gjort det på några månader men jag va själv hemma i typ 2 veckor så jag började igen.
Efter några dagar sa mina kompisar till mig att dom hade fattat att jag hade börjat med det igen för mitt humör hade vänt helt och jag va förbannad och skällde på dom hela tiden. Hade inte ens märkt att jag gjorde det. Så jag sa till dom att jag skulle sluta men fortsatte ändå. När jag visste att vi skulle träffas hela dagen åt jag inget. Ville se om jag klarade att va utan mat hela dagen och det gick. Hur lätt som helst.
När det blev bestämt att jag skulle flytta till Uppsala i början av 2008 tänkte jag direkt att då kan jag spy när jag vill utan att nån stör eller frågar en massa frågor.
Flyttade dit i början av januari och tror jag började spy i april och fortsatte fram till den 20 augusti i år.
Ett tag i Uppsala var det en vana att jag åt sen spydde sen tog en cigg med en kopp te. När jag gjorde det kändes det inte det minsta konstigt men när jag berättar det låter det helt sjukt.
Jag åt pasta nästan varje dag för att jag visste att det var lättast att få upp. Tänkte inte på att jag tänkte så då utan det var en vana.
Spydde ungefär 6 dagar i veckan men bara efter att jag hade ätit "middag" vid klockan 24 men aldrig efter att jag hade ätit frukost.
Ibland när jag kände att jag inte orkade spy så sket jag i att äta för kunde inte somna om jag var mätt.
När jag jobbade denna och förra sommaren och jag visste att jag inte skulle kunna spy så åt jag inte på hela dan. Det var en underbar känsla att lägga sig och va vrålhungrig. Men snackade alltid i telefon när jag la mig så tänkte inte så mycket på det.
Som jag skrev i förra inlägget så har jag aldrig mått dåligt psykiskt av det så jag tex har gråtit eller känt mig värdelös och så utan jag bara spydde och sen var det över. Det tog 10 minuter högst.
Men vissa gånger i början kunde jag bli väldigt trött och yr så jag va tvungen att lägga mig men sen vande man sig.
Men nu får det va slut på det. Det är så fruktansvärt egoistiskt för ingen annan har bett om lidandet jag kommer ge folk om nåt händer mig på grund av det. Det var inte dom som tvingade mig att trycka ner tandborsten i halsen utan jag har valt det själv. Inte många vet om det men nu när det är slut så behöver jag inte belasta nån med det. För nu är det över iaf.
Tack för alla kommentarer , ni är värda guld <3
Kärlek&Respekt
Kommentarer
Postat av: Fatima
Vad fruktansvärt hemskt.
Är så glad att du är på rätt spår nu! Finns verkligen ingen mening för dig att ändra på dig utseendemässigt - du är vrålsnygg. :)
Svar: Tack för tipset. ;)
Postat av: Lorena
jag får ont i hjärtat när jag läser detta. Men jag är glad att du inte mår psykiskt dåligt iallafall! Stay strong! <3
Postat av: Daniel
Ush så jobbigt!!
Men glad att du verkar må så bra nu!
En varm kram!!!
Postat av: Christina
Det är piss och skit med bul... Ingenting man blir fri i första taget. Låter som det är mina ord du skrivet, tänk att det kan vara så lika med detta skitet. Efter att haft det i 9 år är jag ialla fall fri från det. Bra att du med är det! Kram C
Postat av: Lisa
Du behöver inte svara men jag undrar, När du håll på som du gjorde under så lång tid blev du inte jättesmal då? Bra att du mår bra!!:)
Trackback
