I never showed you, but I always cared

Det gör ont varje gång jag tänker på det. Och jag tänker på det hela tiden så smärtan försvinner aldrig.

Trodde inte att det skulle kännas så hårt. Det med att tiden läker alla sår är bara skitsnack.

 

Varför, varför, VARFÖR hörde jag inte av mig? Varför lät jag det gå 1 1/2 år och bara sköt fram det hela tiden?

Tänkte på henne så ofta och tänkte hur fin och underbar hon är och hur mycket jag beundrar henne och ser upp till henne för allt hon gör och att jag måste säga det till henne. Hon va den enda jag tänkte så om. Men sa jag nåt? Nej då, tyckte att det fanns all tid i världen.

 

Det finns verkligen ingen ursäkt för det. Så många gånger jag tänkt skriva till henne på facebookchatten bara för att prata lite allmänt och bestämma en dag vi skulle ses. Men vågade av nån anledning inte. Så sköt fram det också.

 

Har ni bara skummat igenom detta här uppe så läs iaf detta noga.

Skjut aldrig aldrig aldrig fram nånting som har med en annan människa att göra. Tro aldrig nånsin att dom kommer finnas förevigt.

Vill ni berätta för en person att ni älskar dom så gör det NU. Inte om 5 minuter, inte imorgon, inte nästa månad eller "jaja, men dom vet att jag älskar dom". Det är möjligt att dom vet, men det gör mycket att höra och känna det också.

 

Försöker att sluta tänka på det varje kväll när jag kommer hem så jag inte stör henne, men det går inte. Så fort jag kommer innanför dörren och jag är själv så sköljer tankarna över mig som ett vattenfall att det verkligen är sant.

 

Att hon är den finaste ängeln är det ingen tvekan om, precis som hon var här nere. 

 

Ta hand om varandra och kom ihåg att man kan inte visa någon man älskar för mycket kärlek. Alla behöver känna det hur mycket dom än döljer det.

 

Kärlek&Respekt