Som dom flesta vet så är jag inte den personen som gråter. Iaf inte öppet. Det är ytterst få personer som har sett mig gråta. Iom att jag alltid har hållt det inne så kan jag inte få ut det.
Har gråtit lite varje dag nu i över en månad (tack och lov för toan på jobbet), men igår kväll bara kom det. Riktigt ordentligt när jag satt hemma själv. Sen efter det gick jag in och duschade och sen la mig. Idag när jag vaknade kände jag en sån extrem lättnad, typ som att en stor sten hade släppt.
Det jobbiga finns ju såklart kvar men det va skönt att känna en sån känsla ett tag.

Har tänkt länge och väl om jag ska berätta detta för er eller inte iom att det bara finns en person jag visar såna sidor till men varsågoda.
Det jag vill ha sagt med detta är att när ni tycker att nåt är jobbigt och bara vill gråta så GÖR DET. Kan ni inte göra det framför andra så gör det när ni är själva. Inget behöver veta om det.
En sak ni kan göra är att låtsas att ni pratar med nån och bara prata rakt ut i luften. Det hjälper väldigt mycket även om det är svårt att tro. Gud lyssnar alltid även om Han redan vet vad som har hänt.
Det har tagit många år att inse men har lärt mig att man är inte svag för att man gråter. Det är okej.