María Ester ♥ -

Kom ihåg det

Den senaste tiden har sånt som jag hade glömt börjat dyka upp igen. Det där som folk sa innan till mig om att om jag förtränger saker så kommer det tillbaka senare. Den tiden kanske är nu, men bara att trycka tillbaka det och hoppas att om det nu kommer tillbaka så blir det när jag pallar och har tid och lust.

Iaf, för några dagar sen satt jag och tänkte på när jag hade ätstörningar. För det första kan jag inte fatta att det snart är 4 år sen jag slutade med det som jag såg som en vana att jag inte ens reflekterade över att det va konstigt även om jag höll tyst om det. Egentligen ville jag berätta för folk vad jag höll på med men problemet är att jag ville inte bara höra "du måste sluta med det". Precis som jag inte visste redan. Det är inte det man är ute efter att nån bara ska state the obvious och sen inget mer.

Kan inte heller fatta att jag höll på med det i 8 år. Det är inte okej. Kan fortfarande inte äta vissa saker för min mage är förstörd på grund av det.

Det är fortfarande inte många som vet det men min mage dödar fortfarande mig än idag ibland bara för jag tyckte det va bättre att stå där dag ut och dag in med tandborsten i halsen än att göra nåt bättre.

Satt iaf och tänkte för några dagar sen så konstiga tankar jag hade. Tyckte inte alls det va konstigt då men nu märker man verkligen det.

Om jag tex hade gjort mat och klockan va 14.34 säger vi, så bestämde jag mig för att jag fick inte äta förrän typ 15.07. Det va absolut förbjudet att äta innan dess så maten skulle bara stå framför mig tills det va dags. Sen när klockan blev 15.07 så kände jag en sån känsla av accomplishment så bestämde mig för ett nytt klockslag tills maten ofta blev helt kall men jag värmde aldrig den igen för då kändes det inte lika bra. Skumt.

Sen det här att om jag gick förbi nånstans där det luktade mat höll jag alltid andan för jag trodde att om jag luktade på det så skulle min hjärna tro att jag åt och börja producera fett. Fattar inte om jag försökte leka läkare eller nån som kunde sånt, men det va helt normalt för mig.

Sen också att jag hade mina skumma rutiner. Typ jag åt, sen gjorde jag det där med tandborsten och sen när jag va klar så drack jag en kopp te för att för bort den sträva känslan i halsen tillsammans med en cigg. Hade en sån lättnadskänsla då. Det är just den som är farlig för den är väldigt lätt att bli beroende av.

Men samtidigt är man ledsen för man vet att man skadar sig själv. Man står där och tänker "detta va sista gången" och man menar verkligen det. Men sen är det dags att äta igen och man gör samma sak. Och allt går i en ond cirkel.

Man blir expert på att planera hur man ska kunna smyga iväg utan att det ser skumt ut om man är med folk och äter.

Vet inte hur många gånger jag har sagt till folk redan innan vi har ätit att jag mådde illa så dom inte skulle tycka det va konstigt om dom hörde spyljuden efter vi hade ätit.

Eller en gång när jag bodde i Uppsala och jag och en kompis satt ute i storarummet som jag delade med dom andra i min korridor och tittade på tv. Så hade vi precis ätit och jag sa till henne att jag bara skulle på toa så gick jag in i mitt rum och "råkade" låsa dörren och hade sån stress så hon inte skulle vilja komma in. Så jag tog tandborsten och gjorde vad jag skulle. Så efter typ 5 min började hon knacka på dörren och kallade på mig. Så jag fick sån panik och sköljde mitt ansikte och sa till henne när jag öppnade "oj råkade jag låsa? Det va inte meningen. Asså jag va tvungen att tvätta mitt ansikte för kände mig helt äcklig så fick jag tvål i ögonen", den perfekta ursäkten tyckte jag iom att mina ögon hade runnit när jag spydde.

Använde alltid samma tandborste som jag hade väl gömd på ett ställe i badrummet. Ville inte ha den synlig för det första för att den va äcklig och för det andra för när folk sov hos mig att dom inte skulle vilja använda den.

Sen skrev jag också upp i min kalender jag hade när jag hade spytt. Fråga mig inte varför men tror faktiskt att det hade lite att göra med att det kändes skönt att se det där.

Sen ibland när jag jobbade så kunde jag inte spy så åt inte på hela dan istället. Det va en underbar känsla att komma hem från jobbet när man va vrålhungrig och bara lägga sig. Men man var ändå inte mer än människa så det va ju lite jobbigt så såg alltid till att snacka i telefon från det jag slutade jobbet för dagen tills jag somnade. Då kände man inte av det lika mycket.

Anledningen till att jag berättar detta för er är att jag vet att många går igenom samma sak och det är ingen lek. När man håller på såhär så leker man med döden. Jag slösade bort 8 år av mitt liv på detta och det är många som har dött långt innan det gick så många år. Jag slutade helt för att jag började få ont i hjärtat och va otroligt rädd när jag la mig på kvällarna att jag inte skulle vakna igen. Jag tvingade ibland mig själv att va vaken för jag vågade helt enkelt inte somna. Varje morgon när jag vaknade tackade jag att jag inte hade dött.

Ni som är inne i det eller har tankar på att börja med nåt sånt här vill jag säga att - Kom ihåg att det finns hjälp att få. Berätta bara för någon som ni vet inte dömer en. Många tror att det hjälper att säga till dom att sluta eller skämta om det, "vilket slöseri med mat" osv, men de förstår inte hur ensam, rädd och otrygg man känner sig med en ätstörning. Hur allt man planerar kretsar runt hur man ska dölja det. Hur man ska kunna fortsätta utan att det märks.

Och jag vet att vissa VILL ha ätstörningar. Jag va en av dom. Jag älskade ibland mina ätstörningar för att jag tyckte det va så skönt att det kändes som att det va ätstörningarna som fixade allt åt mig utan att jag behövde göra nåt. Låter konstigt men ska förklara.

Om jag tex ville äta nåt så fick jag direkt ätstörningstanken "nej ät inte det, tänk som jag kommer se ut sen, det är inte värt det" så åt jag inte det. Det är det jag menar med att jag ville äta den saken men jag gjorde inte det "tack vare" ätstörningen.

Detta är tyvärr helt sant och jag kan inte förstå nu hur jag kunde känna och tänka så.

Det tar tid men ni kommer alla att inse hur underbara och vackra ni är. Att ingen som har gett er en enda nedsättande kommentar har nåt med er att göra. Det spelar ingen roll om det är nära familj, vän eller främling. En person som trycker ner dig är inte värd nåt av varken din tid eller dina tankar.

Det må låta som en klyscha men den som inte accepterar dig för den du är är inte värd dig.

Alla människor är sin egen personen, ingen bättre och ingen sämre. Det finns ingen ideal- eller standardmänniska. Det finns bara DU och det är det bästa som kan finnas.

Kärlek&Respekt

2013-06-06 @ 11:10:33 Permalink Ätstörningar Kommentarer (1) Trackbacks ()

Inte bra

För några dagar sen hittade jag en gammal bild från när jag hade ätstörnigar. Blev helt chockad för ser hemsk ut där.
Det kanske inte syns utåt iom att bilden är så ljus, men jag ser verkligen det. Speciellt på mina ögon.
Visste faktiskt inte förrän jag såg bilden nu att det syntes på mig vad jag höll på med. Var ju så noga med att dölja det till 100 % då.

Fattar inte hur jag kunde slösa bort min tid så med att stå med huvet i toan istället för att leva och va tacksam över det jag hade.

Men men, det är längesen nu och alla har gjort dumma saker. Som tur är kom jag ur mitt iaf.

Kärlek&Respekt

2009

2012-05-18 @ 19:15:12 Permalink Ätstörningar Kommentarer (1) Trackbacks ()

1 år sen

Idag är det ett år sen jag bestämde mig efter 8 år för att det fick va ett slut på tramset med att trycka ner tandborsten i halsen efter maten. Så grattis till det.

Och nej jag ser mig fortfarande inte som en bulimiker då. Ja kanske att jag hade ätstörningar men hade inte bulimi eftersom jag inte gjorde det efter varje måltid. Varje dag ja men inte efter varje gång jag hade ätit. Och jag va inte heller den som typ låg i fosterställning och grät efter eller nångång under tiden. Jag bara gick in på toan och gjorde det snabbt och sen va det över och allt va som vanligt.

Men men den tiden är över för alltid iaf.

Kärlek&Respekt

2010-08-20 @ 14:10:37 Permalink Ätstörningar Kommentarer (2) Trackbacks ()

Förtränga känslor

Igår kväll när jag hade ätit hade jag bara en sån stor lust att spy upp det. Men jag kunde hindra mig själv genom att tänka på annat.
På det sättet är det ändå bra att jag alltid har varit en sån som inte vill prata känslor och alltid kunnat förtränga känslor. Det gör att det inte är svårt att tänka på nåt annat.

Om 2 dagar har jag inte tryckt ner tandborsten i halsen på 4 månader.

Jag vet att jag hade inte bulimi så det känns inte så mycket skillnad. Även om det hade varit skönt ibland att spy.

Ajaa ska fixa mig nu iaf. Skriver mer sen :)

Kärlek&Respekt

2009-12-18 @ 13:03:10 Permalink Ätstörningar Kommentarer (2) Trackbacks ()

Taack <3

Tack för alla era kommentarer !
Har aldrig sagt det rakt ut så. Skäms inte över det men det är absolut inget jag berättar rakt ut heller.

Har funderat mycket på det och har nog bestämt mig för att ha kvar inläggen.

Men tack för alla era kommentarer <3

Kärlek&Respekt

2009-10-02 @ 13:48:51 Permalink Ätstörningar Kommentarer (0) Trackbacks ()

Början på allt

Har glömt mycket av hur det började med att spy men vet iaf att jag gick i 8:an och var 14 år.
Ända sen jag var liten har jag haft lätt för att spy. Ingen visste vad det berodde på hur mycket jag än var hos doktorn.
Det har alltid varit min rektion på det mesta. Om jag är stressad spyr jag , om jag är nervös spyr jag. Kan inte hjälpa det , det bara kommer.

När jag gick i 8:an gjorde jag ett arbete om ätstörningar och iom det läste jag en bok om en tjej som hade haft bulimi och hur smal hon blev genom att bland annat spy.
Det fick mig att tänka på när jag var liten och jag var jättesmal för att jag spydde så mycket och då fick jag för mig att börja spy så jag stoppade fingrarna i halsen och blandade det med att svälta mig och det fortsatte till gymnasiet.

Kunde sluta vissa perioder typ ett halvår och så.
Sommaren 2005 hade jag inte gjort det på några månader men jag va själv hemma i typ 2 veckor så jag började igen.
Efter några dagar sa mina kompisar till mig att dom hade fattat att jag hade börjat med det igen för mitt humör hade vänt helt och jag va förbannad och skällde på dom hela tiden. Hade inte ens märkt att jag gjorde det. Så jag sa till dom att jag skulle sluta men fortsatte ändå. När jag visste att vi skulle träffas hela dagen åt jag inget. Ville se om jag klarade att va utan mat hela dagen och det gick. Hur lätt som helst.

När det blev bestämt att jag skulle flytta till Uppsala i början av 2008 tänkte jag direkt att då kan jag spy när jag vill utan att nån stör eller frågar en massa frågor.
Flyttade dit i början av januari och tror jag började spy i april och fortsatte fram till den 20 augusti i år.
Ett tag i Uppsala var det en vana att jag åt sen spydde sen tog en cigg med en kopp te. När jag gjorde det kändes det inte det minsta konstigt men när jag berättar det låter det helt sjukt.

Jag åt pasta nästan varje dag för att jag visste att det var lättast att få upp. Tänkte inte på att jag tänkte så då utan det var en vana.

Spydde ungefär 6 dagar i veckan men bara efter att jag hade ätit "middag" vid klockan 24 men aldrig efter att jag hade ätit frukost.

Ibland när jag kände att jag inte orkade spy så sket jag i att äta för kunde inte somna om jag var mätt.

När jag jobbade denna och förra sommaren och jag visste att jag inte skulle kunna spy så åt jag inte på hela dan. Det var en underbar känsla att lägga sig och va vrålhungrig. Men snackade alltid i telefon när jag la mig så tänkte inte så mycket på det.

Som jag skrev i förra inlägget så har jag aldrig mått dåligt psykiskt av det så jag tex har gråtit eller känt mig värdelös och så utan jag bara spydde och sen var det över. Det tog 10 minuter högst.
Men vissa gånger i början kunde jag bli väldigt trött och yr så jag va tvungen att lägga mig men sen vande man sig.

Men nu får det va slut på det. Det är så fruktansvärt egoistiskt för ingen annan har bett om lidandet jag kommer ge folk om nåt händer mig på grund av det. Det var inte dom som tvingade mig att trycka ner tandborsten i halsen utan jag har valt det själv. Inte många vet om det men nu när det är slut så behöver jag inte belasta nån med det. För nu är det över iaf.

Tack för alla kommentarer , ni är värda guld <3

Kärlek&Respekt

2009-10-01 @ 23:13:10 Permalink Ätstörningar Kommentarer (5) Trackbacks ()

My secret

Eftersom jag inte har några problem med en sak mer så kan jag berätta det.
Har sen jag var 14 år haft mer eller mindre ätstörningar. Kan inte räkna alla gångerna jag har spytt upp det jag har ätit. Men nu efter 8 år får det räcka.

Ärligt talat så vill jag inte säga att jag hade bulimi för jag spydde inte efter varje måltid. Det låter säkert konstigt men tycker inte jag var bulimiker. Hade aldrig såna tankar att jag var värdelös eller hatade mig själv eller isolerade mig.
Det enda jag gjorde var att jag spydde och sen var det över och allt var som vanligt.

Sist jag gjorde det var den 20 augusti och anledningen till att jag bestämde mig för att sluta helt var att jag började få ont i mitt hjärta allt oftare speciellt efter att jag hade spytt och en natt för typ 2 månader sen hade jag så ont att jag inte vågade somna för jag var rädd att jag inte skulle vakna igen.
Då bestämde jag mig för att det får va ett slut på det här tramset men tänkte i några veckor att bara den här gången också så jag fortsatte ett tag till men sen slutade jag.

Vet inte varför jag berättar det. Har tänkt skriva om det i flera veckor faktiskt men tycker inte om att prata om mig själv för är alltid rädd att nån ska tycka synd om mig och det är det sista jag vill.

Nu kan hela Sverige läsa om min hemlighet och det är mycket möjligt att jag tar bort detta inlägget. Vi får se.
Kommer nog skriva ett längre inlägg om det sen.

Under tiden så ta hand om varandra <3

Kärlek&Respekt

2009-10-01 @ 18:09:35 Permalink Ätstörningar Kommentarer (8) Trackbacks ()

Börja aldrig

Igår när jag gick och la mig hade jag inte gjort det. Det var första gången på flera veckor som jag inte gjorde det på hela dan.
Kunde inte sova för är inte van vid att va det så låg och vände och vred på mig helt länge. Visste efter att jag hade snackat klart i telefon att det var försent att göra det.

Kändes fortfarande konstigt när jag vaknade imorse. Tänkte tanken att kanske göra tvärtom idag iom med att jag inte gjorde det andra men gjorde inte det.

Börja aldrig med det.

Kärlek&Respekt

2009-03-30 @ 21:01:44 Permalink Ätstörningar Kommentarer (2) Trackbacks ()

8 år

Det enda jag vill säga är att tro aldrig att du har kontroll och kan sluta precis när du vill och att du bara ska göra det en liten tid och sen lägga av.
Jag lovar att innan du vet ordet av det kommer du vara fast i det och tänker varje gång att detta är sista gången du gör det. Så kommer du tänka i flera år.
Du tänker också att även om du mår dåligt så gör det inget så länge du går ner eftersom ingen har sagt att det skulle va lätt.
Det är inget att experimentera med utan det är att leka med döden. Hjärtat klarar inte av det och när det har stannat och man ligger i en kista under jorden kommer det inte vara värt det. Döden är inte lika med vacker.

Ta hand om varandra och er själva ! Det är fler än ni tror som bryr sig om er.

Kärlek&Respekt

2009-03-22 @ 00:20:12 Permalink Ätstörningar Kommentarer (6) Trackbacks ()

Så är det

Så mysigt att det ska bli storm inatt.
Satt och tänkte på hur det var för exakt fyra år sen och hur man egentligen orkade sitta ute och frysa ihjäl varje kväll . Men man hade så mycket att göra då när man sprang rundor i området så man tänkte väl inte på det hehe . Kommer aldrig aldrig aldrig glömma den tiden ..

Jobbigt nu när jag var sjuk med feber och så och inte orkade äta så kom tankarna lite tillbaka från då när man höll på att svälta sig och spy så fort man åt :S . Förstår inte hur jag kunde va så dum och egoistisk som höll på så i flera år utan att nån visste , och dom som visste brydde sig inte men så är det ju alltid ändå så inte mycket att göra åt .. Men förstår inte att jag inte tänkte mer på hur jag förstör för t.ex. min familj när jag håller på så.

Jag började med det i åttan och folk visste det men ingen brydde sig men jag hade nekat ändå så det spelar ingen roll men i gymnasiet när jag började omvårdnad så brydde mina kompisar verkligen sig .

Jag slutade stå med fingrarna i halsen ett tag då för det hände så mycket då så jag hann inte hålla på med det men sen den sommaren mellan tvåan och trean när jag var hemma själv i två veckor så kunde jag inte stå emot så jag började igen och jag tyckte att jag va så bra på att dölja det för jag var ju själv hela tiden och jag kunde välja om jag skulle svälta mig eller spy upp maten utan att nån var i närheten men efter några dagar så kände jag att jag inte pallar med det mer och jag berättade för mina kompisar att jag hade börjat spy igen och dom sa direkt att dom hade märkt det och att dom hade pratat om det och att dom hade tänkt prata med mig så jag blev jätteförvånad och frågade hur dom kunde veta det för jag hade ju aldrig gjort det när dom var med mig så sa dom att dom hade märkt det på mitt humör för jag hade blivit sur och jättearg för minsta lilla och va på dåligt humör hela tiden och skällde på dom för nåt jättelitet så dom hade fattat direkt . Sen dess har jag inte gjort det och jag vill inte heller ..

Dom kompisarna i gymnasiet var dom bästa och enda som brydde sig 100 % verkligen . Synd ändå att vi gled ifrån varandra i trean . Alla gick åt varsitt håll .

Träffade Layal's flicka igår :) Hon är 2 veckor nu och väääärldens sötaste . Helt mycket hår och underbar :D

Tror jag ska lägga mig tidigt idag , orkar inte sitta uppe men får se ..

<3

2007-11-09 @ 22:14:39 Permalink Ätstörningar Kommentarer (0) Trackbacks ()